Husqarna2000

Materiella aspekter

Symaskinens fysiska egenskaper
Jag utgår från min egen automatiska Husqvarna 2000 från 1970-talet för att beskriva symaskinens fysiska egenskaper. Jag köpte den begagnad av en dörrförsäljare 1982. (Den fungerar fortfarande utmärkt). Den är orange med bruna rattar, en färgkombination som var mycket vanlig på 1970-talet. Även utseendet är typiskt för tiden med sitt raka sakliga formspråk. Maskinen består av en överarm där tråddragningen och nålen är belägen i den yttre vänstra delen. Undertill har den en infälld lampa. Till höger sitter sömväljare och andra funktionsknappar. På gaveln finns handhjul, spolaxel, mm. Maskinens undre del består av en friarm där spolkapsel och gripare finns belägen. Den står på en brun bottenplatta. Det är en kompakt maskin som ger ett gediget och funktionellt intryck. Till det kommer tyngden, som är avsevärd. När allt fungerar som det ska låter den på sitt typiska höga rytmiska tuggande sätt men när till exempel spolen inte är rätt isatt väsnas den väldigt. Den förvaras i sin originalväska som är klädd med gul vinyl.

De tidiga symaskinerna på 1800-talet hade väldigt olika konstruktioner. Den första såg ut som en liten låda och en annan för tankarna till en gammal filmprojektor. Men de flesta modeller för hemmabruk liknade ändå den klassiska, med sin böjda eller raka ”hals”. Företaget Singer hade stora framgångar med en modell där maskinen var placerad i en låda som kunde göras om till bord (Lars Strömberg, föreläsning 12 nov 08). Garvie & Wood saluförde 1882 en ”Musical sewing machine” som var en kombination av symaskin och fonograf. I många andra modeller gömdes symaskinen i möbler av trä. Många i ädelträ, vackert ornamenterade. Liksom allt som hade med kvinnoarbete i hemmet att göra, skulle symaskinen osynliggöras för mannen, sett ur ett genusperspektiv. (Louise Walldén s 53, 1990).
gammalsymaskin2

Man kan också tänka sig att det var en statusmöbel som skulle visas upp för besökare. Familjeförsörjaren ville nog gärna visa att han hade råd att köpa en symaskin till frugan. Kanske att Medicks idé om ”iögonenfallande konsumtion” stämmer på symaskinköparnas beteende i maskinens barndom. (Christer Ahlberger, Konsumtionsrevolutionen, s. 44)

Fram till 1940-talet var de flesta maskiner svarta, gjorda i gjutjärn och ofta guldornamenterade. På 1940-1950-talet var grönt populärt och vreden var i bakelit. På 1970-talet kom de i flera färger. Bland annat i brunvitt och orange. Modellerna blev då mer kantiga och plasten gjorde sitt intåg. Numera är många moderna hemsymaskiner i plast och, oavsett märke, vita. De kan vara både något rundade och kantiga i formen. Och de är lätta.

Symaskinens produktion
Näst efter vapen är symaskinen det första mekaniska föremålet som tillverkades i stor skala i fabriker. Utvecklingen av symaskinen har en lång historia. Från 1790-talet till 1840-talet närmare bestämt. Så lång tid tog det att lösa de tekniska problemen och ta fram en fungerande prototyp.När mekaniseringen av textiltillverkningen tog fart på 1700-talet steg produktionen kraftigt. Men eftersom kläderna syddes för hand blev det en olönsam propp i produktionsprocessen. De stora arméerna behövde nya uniformer. Det fanns alltså ett stort ekonomiskt intresse av att uppfinna en symaskin.

Från 1790 tog många uppfinnare patent på sina varianter av symaskin. Det finns dock inga bevis för att de användes, snarare var patenten ett sätt att få in en fot på en kommande vinstgivande marknad.

Den som först lyckades ta fram en maskin som man vet användes, var den franske skräddaren, Bartholomé Thimonnier. (Louise Walldén s 49, 1990). Han kunde presentera en entrådig kedjestygnsmaskin 1829. Två år efter startade han ett uniformsskrädderi med 80 symaskiner. Men uppretade skrädderiarbetare som såg sitt arbete hotat slog sönder alla maskinerna. I mitten av 1840-talet startade Thimonnier en symaskinsfabrik men revolutionen 1848 stoppade verksamheten. Utan att ha fått erkännande för sin symaskin dog Thimonniér utfattig 1857. Det gjorde däremot inte näste betydelsefulla man i symaskinens historia, även om det länge såg mörkt ut för honom. Elias Howe var en av flera amerikanska uppfinnare som utvecklade den syende maskinen mellan åren 1830 och 1860. Liksom sin europeiska kollega Thimonnier, blev han ruinerad när finansiärerna övergav honom innan han hunnit bli klar med sin maskin. 1846 kunde han ta patent på en tvåtrådsmaskin med spole och skyttel och nål med öga i spetsen. Spolen och skytteln hade han dock inte uppfunnit själv utan det hade en annan amerikansk uppfinnare och filantrop gjort tio år tidigare. Denne hade efter påtryckningar från dottern inte tagit patent på sin uppfinning eftersom den skulle medverka till att många hemsömmerskor blev arbetslösa.

Tillbaka till Howe så misslyckades han att lansera sin nya tvåtrådsmaskin. Skräddarna såg maskinen som ett hot och klädfabrikanterna tyckte den var för dyr. Han for till England och gjorde ett försök där men tvingades till slut sälja sitt patent för att få pengar till hemresan. När han utfattig kom tillbaka till USA hade symaskinen slagit igenom och flera symaskinsfabrikanter använde sig av hans uppfinningar. Han gick vägen genom flera domstolar för att få ensamrätten till sin tvåtrådsmaskin – och lyckades! 1853 tillerkändes han royalty på alla maskiner som använde hans patent. Han dog som en mycket rik man. Som kuriosa kan nämnas att The Beatles tillägnade sin film ”Help” Elias Howe. ”This film is respectfully dedicated to the memory of Mr. Elias Howe, who, in 1846, invented the sewing machine.”

Howe har kallats symaskinens fader men det var många uppfinnare (alla män) som under många år lade grunden till ”faderskapet”. Det var också orsaken till det patentkrig som bröt ut vid den tiden. De viktigaste patenten var så beroende av varandra att det inte gick att tillverka en maskin utan att inkräkta på någon annans patent. Lösningen kom 1856 med en ”patentpool” där de största symaskinstillverkarna slog ihop sina patent. På det viset kontrollerade de marknaden. Symaskinstillverkare utanför poolen fick tillverka sina maskiner på licens från poolen. Licenspengarna använde poolen till att bekämpa illegala tillverkare. Kartellbildningen tvingades upphöra 1876 men vid det laget hade poolens företag säkrat sin ställning på symaskinsmarknaden.gammal-symaskin1

Fyra år tidigare, 1872, hade ett vapenfaktori i Huskvarna, också börjat tillverka symaskiner. Ny maskinutrustning som anskaffats i mitten på 1800-talet visade sig vara utmärkt även för produktion av symaskiner. Den första maskinen hette Nordstjernan, kallad ”kattryggen” på grund av sin krumma ”hals”. (Husqvarna Fabriksmuseums webbsida). Symaskinstillverkningen finns fortfarande kvar under varumärket Husqvarna Viking. Symaskinstillverkningen skedde ofta i samband med annan tillverkning. Till exempel av vapen, cyklar, bilar med mera. Tillverkningsmaskinerna kunde relativt lätt göras om till de olika produkterna. Denna tekniska konvergens hade stor betydelse för utvecklingen av ny teknik och dess spridande. (Louise Walldén s 56, 1990).

Trots att symaskinens vagga stod i Europa är det ändå USA som anses som dess fosterland. Där fanns de faktorer som ledde till framgång: man inriktade sig tidigt på standardiserad massproduktion och produktionsprocessens teknik. Man hyllade den fria företagsamheten och hade inget skråväsende som i Europa. Det var arbetskraftsbrist och det fanns på grund av de många immigranterna en stor marknad för kläder. Det var alltså ideologiska, ekonomiska och tekniska faktorer som gjorde att symaskinstillverkningen i USA blev så framgångsrik.

Utvecklingen av symaskinen har fortsatt under 1900-talet, från handvev och trampa till dagens avancerade datoriserade symaskiner som kan anslutas till USB-port. Men i stora delar av världen där det inte finns elektricitet används fortfarande trampsymaskinen. Symaskinen var i allmänt bruk i Sverige omkring 1870. På 1920-talet ansågs de flesta hushåll i Sverige ha en egen symaskin.

Användning och konsumtion av symaskinen
Det var som sagt militärens behov av standardiserade uniformer och andra persedlar som drev på att symaskinen konstruerades. Symaskinstillverkarna vände sig förstås då till dem som tillverkade detta – skräddare, sko-, segel-, sadelmakare med flera. Men hantverkarna såg maskinerna som konkurrenter, de var rädda att bli ersatta av maskinerna. Och det blev de också så småningom. Det var istället kvinnorna som befolkade konfektionsindustrin medan de få manliga hantverkarna blev kvar i den mer kvalificerade tillverkningen av till exempel skor och kostymer.Det gick förstås åt mycket tid och arbeta för att handsy kläder och annat till en hel familj. Den syende maskinen kunde bespara kvinnorna det arbetet. En stor del av deras vardagsliv kunde förändras till det bättre. Det var Isaac Merrit Singer först att inse. 1856 kom Singer med den första symaskinen för hemmabruk. Den tillverkades för att appellera till kvinnor och marknadsfördes därför i för symaskiner helt nytt sammanhang: kvinnoföreningar, kyrkliga sammanslutningar, cirkusföreställningar, med mera. Anpassningen till den nya kvinnliga marknaden gjorde att Singer nådde stora framgångar. Så stora att varumärket Singer under en period blev synonymt med symaskin.

Singer var också först med en ny slags, näst intill militärisk hierarkisk, försäljningsorganisation: i toppen fanns högkvarteret i New York. Under det fanns de regionala kontoren, generalagenturerna, som skötte personalrekrytering och personalutbildning. Under dem var de lokala kontoren, depåerna, organiserade. Varje depå skulle täcka en befolkning på 5000 personer med försäljning, varulager och service. Längst ned befanns agenterna som ansvarade för ett visst område. Med denna organisation nåddes folk i både städer och på landsbygden. Möjlighet till avbetalning ingick i det framgångsrika konceptet. Singer som var nästintill oberoende av banker köpte en egen järngruva, skogsavverkningsområden och anlade även ett eget transportnät. De anställda behandlades med patriarkal välvilja. Företaget hade egna pensionskassor, lånefonder och sjukhus. Men välviljan omvandlades till järnhand när det kom till konflikter. Vid arbetarstrejker vägrade företaget förhandla, man svalt ut de strejkande och avskedade ledarna.
Andra symaskinsfabrikanter tog efter Singers organisationsmodell, med agenter, direktförsäljning och möjlighet till avbetalningsköp. Under det senaste decenniumet har direktförsäljningen av symaskiner i Sverige så gott som upphört.

Symaskinen har spelat en stor roll i den industriella utvecklingen och därmed också i samhället. I till exempel Huskvarna dominerade fabriken, under sina glansdagar, samhället totalt. När fabriken minskade arbetsstyrkan 2008 fick det stor negativ återverkan på det lilla samhället.
I ett pressmeddelande i samband med nedskärningarna, skriver VSM Group AB där Husqvarna Viking, Pfaff och Singer ingår, att orsaken är fortsatt försvagning av dollarn och ökad priskonkurrens från symaskiner producerade i låglöneländer. Samma tendens har märkts i övriga Europa, skriver företaget.
Däremot har försäljningen av broderimaskiner och mjukvaror till datormaskinerna gått upp.
Några av nutidens stora symaskinstillverkare förutom Brothers är Janome, (världens största symaskinstillverkare, japanskt) Bernina, Singer, Pfaff/Husqvarna Viking.

Symaskinens symbolvärde
Symaskinens symboliska värde rör sig mellan två världar: dels den manliga där konstruktion, produktion, marknadsföring, försäljning och distribution i huvudsak kontrollerats och organiserats av män. Dels den kvinnliga världen där själva sömnaden utförts, betald eller obetald. Som tidigare sagts mottogs symaskinen med skepsis under 1800-talet. Den symboliserade den nya tiden där hantverket förlorade sin betydelse. Men den sågs också som en symbol för tekniskt framåtskridande.
Den var samtida med Sveriges industrialisering och kan därmed ses som en symbol för det. Det dåtida kvinnoidealet innebar att kvinnan skulle sköta hemmet med allt vad det innebar av uppfostran av barnen, matlagning, sömnad med mera. Det var framför allt småborgerliga kvinnor, småbrukarhustrur och arbetarklassens kvinnor som sydde på maskin, både till sin egen familj och/eller sömnadsuppdrag från andra. Överklassen överlät åt andra att sy medan de fattigaste inte hade råd. I otaliga böcker och filmer har arbetarkvinnan skildrats med slitet och bundenheten till maskinen, till exempel i Jan Troells senaste film: Maria Larssons eviga ögonblick (2008). Symaskinen är fortfarande en maskin som används främst av kvinnor.

Det var den underbetalda förlagsverksamheten i hemmen som kvinnorna utförde, som var förutsättningen för beklädnadsindustrins enorma uppsving. Isoleringen i hemmen innebar att solidariska aktioner för högre lön och bättre arbetsförhållanden var näst intill omöjliga. Miljoner sykunniga gifta kvinnor var en lönepressande reservarbetskraftsarmé. Och de unga och ogifta arbetade för underbetalning i fabrikerna. Introduktionen av symaskinen förvärrade villkoren för kvinnor som utförde betalt sömnadsarbete. Före maskinen var det männen som utförde professionell sömnad, kvinnornas handsömnad var inte professionell utan mer ansågs som ett uttryck för kvinnlighet. Det betydde att när fabrikerna anställde kvinnor så sattes lönerna lägre med hänvisning till att de tidigare utfört icke professionellt arbete. Med det i bakhuvudet ska också sägas att kvinnor ändå kunde uppnå en viss självständighet i och med att hon kunde tjäna egna pengar på att sy åt andra. Även om de tjänade så dåligt att en del sömmerskor tvingades prostituera sig för att klara livhanken.
Vad symaskinen har för nutida symbolvärde är svårare att svara på. Men man kan nog säga att innehavet och bruket av en symaskin fortfarande symboliserar flit, en viss sparsamhet (lagning av kläder) och kvinnlighet.

Symaskinens bytesvärde
Symaskinens bytesvärde är inte kopplat till symbolvärdet (teknikens framåtskridande, kvinnlighet, m m). Det var det första industriellt tillverkade föremålet som fanns i hemmen hos alla klasser. Orsaken var det relativt låga priset och möjlighet till avbetalningsköp. Idag kostar den billigaste maskinen i plast omkring 2 000 kronor. En summa som nog många svenska hushåll kan betala, om än inte alla. Det gäller med all säkerhet inte de avancerade sy- och broderimaskinerna som kostar mellan 15 000 och 55 000 kronor. En overlockmaskin kostar mellan 5 000 och 20-30 000 kronor. Det finns en begagnatmarknad för symaskiner, både i butiker och på nätet. Runt 1 000 kronor kostar en enkel, bra begagnad maskin. De äldre maskinerna har en robust och stabil konstruktion och går sällan sönder. De nyare i plast är mindre hållbara. I vår del av världen finns det inga större ekonomiska incitament för att köpa en symaskin. Priset på billiga massproducerade kläder från låglöneländer gör att det inte längre är lönsamt att sy egna. Men det ligger ett subjektivt värde i tillfredsställelsen att kunna sy kläder i egen design, laga ett plagg eller kunna göra ett vackert maskinbroderi.