TS2

I ett kvarts sekel har silversmeden Tore Svensson drivit skålar i järn. Nyligen blev den tvåhundrade skålen i en serie han påbörjade 1984, färdig. Visst, han arbetar i silver också men det är det oädla järnet, som lockar mest. Han griper sig an det som en silversmed med en silversmeds tekniker, betvingar det enkla materialet, smider det, förädlar det.

Att han började smida järn, då i mitten på 1980-talet, berodde på tidsandan, säger han.
– På 1970-talet när jag började med silversmide var järnet mest ett övningsmaterial. Men i början av 1980-talet började den yngre generationen silversmeder använda järnet och även andra metaller som titan och niob, för dess egenvärde.

– Jag fastnade för järnet. Det var befriande att arbeta med, till skillnad mot silversmidet som var mer traditionstyngt. Det fanns så många konventioner om hur man skulle arbeta med silvret. Med järnet kände jag mig mer fri. Jag gillar att bearbeta det billiga järnet, att förädla det och förhöja dess värde. Och det finns så mycket myter kring järnet, det är fascinerande. Man brukar säga att man arbetar med ljuset när man arbetar med silver, jag säger att jag arbetar med mörkret när jag arbetar med järn. Det är spännande att skapa kontraster mellan det mörka järnets mer råa struktur med en kant eller ett annat parti i varmt guld.
DSC_0001
Arbetsprocessen med skålarna är lång och mödosam. Han börjar med att klippa ut en rondell i järnplåten, driver den sedan mot ett block i trä. Varv efter varv driver han plåten med kraftiga hammarslag. Hörselkåpa är ett måste. Emellanåt glödgar han materialet för att få det mjukt och hanterligt. Det behövs uppåt femtio glödgningar på en skål. För att få den karaktäristiska svarta, skimrande ytan bränner han den med linolja flera gånger.

Tore Svensson driver järnplåten med penhammaren, slag efter slag, timme efter timme. Sakta växer skålen fram och får sin form. Kanske får den en tunn skimrande guldkant innan den är färdig.
Det tar lång tid innan en skål är klar. Dels för att det tar tid att driva stora skålar, dels för att arbetet är så krävande att han helt enkelt inte orkar hålla på en hel dag i sträck. Det är nödvändigt att byta om med att jobba med smycken och andra mindre saker. Det är ett fruktbart växelbruk, säger han.
Det till synes enkla formspråket går igen i allt Tore gör. Och jo, han känner sig besläktad med det minimalistiska säger han.

Hur många skålar till det blir i serien som påbörjades 1984, vet han inte.
– Det beror på om kroppen håller.
På senare tid har han dock börjat använda en tunnare plåt på 0,7 mm. Den är lättare att driva men samtidigt ökar risken att materialet ska spricka. Det händer någon enstaka gång.
Ytan på de tunnare skålarna visar tydliga spår av arbetsprocessen. De många hammarslagen gör ytan rå och skiftande. Det är just den långsamma arbetsprocessen och den tid det tar att göra dem, som skapar skålarnas uttryck, menar han.

Han ser inte skålarna som bruksföremål utan mer som objekt för kontemplation. De kan få oss att reflektera över tiden, över det långa mödosamma arbetet och den tidlöshet som de svarta skålarna med sin skimrande yta, utstrålar. Och över känslan av ursprunglighet, som för tankarna till gamla civilisationer, kanske i Afrika eller Asien.

Skålarna har inte bara vacker form och yta, de har en fantastisk klang också. Särskilt de i lite tjockare plåt.
– Det var någon som jämförde ljudet med den musik som tibetanska munkar gör, säger han.
Läge för en skålkonsert, kanske?
– Det är inget för mig. Det får någon annan göra, säger han med ett skratt.

Text: Karin Fürst 2009-03-01
Foto: Franz Karl

ring_Tore_Svensson_foto_Franz_Karl_DSC_00082