Han står inför oss – Ivan Fedesjevitsch Volkov. Han som kom att kallas Ryssen. Han vars härkomst och levnad var så främmande för folket i den lilla byn Oppala utanför Gävle. Men som ändå fann sin plats på jorden just där.

Vi vet inget om barndomen och uppväxten på en bondgård i Sovjetunionen. Det sägs att han under krigsåren satt i ett tyskt fångläger i Finland. För att inte fångarna skulle frestas att fly fick de gå halvnakna. Trots det lyckades han rymma och tog sig till fots genom oändliga skogsmarker till Sverige. Året var 1941.

Minnen från den tiden skulle han bära med sig genom livet, påtagliga som ärren på kroppen, osynliga som oron i sinnet.

I början av 40-talet hade familjen Eldblom i Oppala en dräng som var ryss. Det var för att hälsa på honom som vår ryss kom till Oppala för första gången, fick arrendera en bit mark och slog sig ned.

Han skaffade sig häst och körde timmer i skogen, jobbade som stuveriarbetare och lantarbetare, bar ut tidningar och mekade med bilar. Han var en stark karl, uppfinningsrik och gästfri, omtyckt av folket i byn – även om han inte riktigt hörde till.

Det går många historier om Ryssen. Att han dresserade sina djur, fick grisarna att gå på rad, och att han styrde både hönsen och hästen på kommando. Ja, till och med mössen inomhus hade han tämjt så att de kunde klappas. Och alla uppfinningar – de tunga hemmagjorda trampcyklarna med hårda hjul och handgjorda drev, de egensinniga kärrorna, motorcyklarna med egentillverkade topplock, tofflorna virkade av plastledningar, musikinstrument med sällsamma klanger, konstiga konstruktioner som bara han visste vad det var.

Byborna höll reda på sin säregne granne, såg om det steg rök från skorstenen, cyklade förbi huset i skogsgläntan, hörde honom spela på sitt dragspel.

Vi vet inte om brännmärkena på hans kropp var följden av kontakt med elstängsel i fånglägret men vi vet att han var rädd för elektricitet. Mot slutet av sin levnad förändrades han, kanske kom krigsåren i fatt honom. Han isolerade sig, ja, barrikaderade sig, mot det som skrämde honom så – Olmen, som han kallade denna okända onda kraft. Det var Olmen som fick honom att klä sitt hus i aluminiumplåt, leda tunna metalltrådar runt huset, sätta upp anordningar på skorstenen, placera ut avledande skrotkonstruktioner.

Han pratade om elektriska spänningar i luften och att vi människor på jorden övervakades, avlyssnades. Han var inte längre så sällskaplig. Kanske var det den svåra kärlkrampen som gjorde honom tvär och avvisande.
Till den dag 1995 när döden överrumplade honom utanför vedboden. Efter sig lämnade han 130 000 kronor i ett bälte runt midjan, ett hus fyllt till brädden av de mest märkliga ting och minnet av en man och hans universum i en liten by i Gästrikland.

Karin Fürst

skor.jpg