Här kan du läsa om tre av mina släktingar som var till sjöss förr i tiden; John som upplevde skiftet från segelfartyg till ångare. Ragnar som blev skjuten till döds av sin kapten under färd på Atlanten. Och Waldemar som följde med sitt fartyg till havets botten efter en minolycka på Nordsjön. Historierna om Ragnar och Waldemar publicerades i Göteborgs-Posten i oktober 2021.
Min sambo Franz Karl har under några år gjort våra julkort. Se samlingen här: https://karinfurstblog.wordpress.com/julkortskavalkad/(öppnas i en ny flik)
Här sitter de – mina morföräldrar Kalle och Alma på sin förlovningsdag 1923. Båda födda i slutet på 1800-talet. Hon flyttade från nordöstra Orust, där släkten bott sedan 1500-talet, till Göteborg. Där träffade hon Kalle, tredje generationens metallarbetare, bosatt på Lindholmen i Göteborg, med rötterna från Tjörn. De levda sitt gemensamma liv som så många andra – giftermål, arbete, vänner, familj, sommarstuga, släktträffar, sorg och glädje. Inget särskilt med det. Och ändå … så alldeles särskilt! Som allas våra liv!
Läs deras historia här:
Det var på en loppis någonstans i Gästrikland jag fick upp ögonen för dem för omkring tjugo år sedan. Mina äldsta träslevar!
De talade direkt till mig! Det lena träet, skedbladens vackra form, skaftets lätta böj, som gör att det ligger precis rätt i handen. Spåren av att ha använts under lång tid. Formen så ändamålsenlig, gjord för grötkastruller och stora syltkok. Man kan se handens arbete i spåren efter täljkniven. Och så lätta de är! Jag tror att de är av björk.
Jag tänker inte bara på hur de använts, utan också vem som har använt dem. Den långa raden av främst kvinnor, får jag anta, kanske bondmoror, som med valkiga händer slevat upp gröt eller pölsa till en väntande barnaskara. Jag tycker om tanken att jag är en länk i den kedjan, trots att jag bor i en lägenhet mitt i stan och har utflugna barn.
Även om de största och äldsta slevarna i samlingen är mina favoriter, jag använder dem ofta, så tycker jag också om de andra som inte är så gamla. Det viktiga är att de är väl använda, vackert formade och i trä.
Jag är ingen ivrig samlare, surfar inte på auktionssajter eller letar på alla loppisar i stan. Jag vill bli överraskad! Plötsligt hitta en slev där jag minst anar det. Att hitta en vacker slev gör mig väldigt glad, det känns som att träffa en kär vän!
Ser jag en byggarbetsplats nu för tiden så tittar jag efter om arbetarna har riktiga arbetsskor och skyddshjälm! Det gör jag efter att ha läst reportageboken Vi skuggorna – Ett Sverige du inte känner till, av journalisten Elinor Torp. Det är en upprörande skildring av det skuggsamhälle som existerar parallellt med den ordinarie svenska arbetsmarknaden. Där arbetskraftsinvandrare lever utan rättigheter, under slavliknande arbetsvillkor. Där de hänvisas till att bo i skogen, i garage eller i överfulla lägenheter. Och där lönerna är upprörande låga. Läs mer här
Det lyser något vitt i skogskanten! Kan det vara …redan…? Jo, jag har fått syn på vårens första vitsippor, där de sträcker upp sina vitrosaskimrande knoppar i det vintertorra gräset. Plockar andäktigt en liten bukett, blomma för blomma, och slungas tillbaka till barndomen! Jag minns glädjen att plocka de små vackra blommorna och sätta de i en vas. Och höra mammas förtjusta utrop när hon kom hem från jobbet och fick syn på blommorna. Att jag som var så liten kunde glädja henne så mycket! Just så som barn i alla tider har gjort för sina mammor. En liten vitsippsbukett med halvt sönderkramade stjälkar!
Läs mer om vitsippan
Kan det vara ett nöje att läsa en bok om misshandel, djurplågeri, fattigdom, pyromani, våldtäkt, tidelag och depressioner?
Ja, det kan det! Om författaren heter Nina Wähä och boken heter Testamente! Som en varm kniv i smör, eller nej! … som ristad med svart bläck, skriver hon fram den fattiga jordbrukarfamiljen Toimis liv och leverne i finska Tornedalen. Familjen har tolv barn, några är utflugna medan de yngre bor kvar hemma. Där håller fadern, Pentti, alla på tå. Utsatta för hans oberäkneliga vrede, hån och misshandel. Läs mer:
Jag hälsade på hos Jonathan Josefsson, aka Ollio, i hans ateljé på Konstepidemin, för några år sedan. Har länge beundrat hans graffiti så det var väldigt roligt att träffa honom. Jag blir glad varje gång jag går förbi loppisen Kommersens lokaler på Första Långgatan i Göteborg, och ser ett nytt verk av honom. Inte bara där förresten, de finns på många andra ställen i stan. Hans myllrande, slingrande verk, ofta i starka färger, är lätta att känna igen. Tro inte att han ”bara” är graffare! Han är utbildad på HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk, och har en magisterexamen i textilkonst. Jo, textilkonst! Låter kanske inte så kompatibelt med graffiti men det är just vad det är, förstår man när man ser hans fantastiska, färgrika tuftade mattor. Kolla hans hemsida! På en av bilderna syns en målning av Ollio med text av Kapten Röd. En video om det samarbetet går att se på Kapten Röds Youtube-kanal. https://www.youtube.com/channel/UCCVZUiDnto6u37zKxxFr6Lw
Om du skrollar på webbplatsen hittar du fler målningar av Ollio.
Se så fina lerskulpturer konstnären Ewa Peva Evers har gjort! Läs mer om henne: http://www.ewaevers.se/index.html
Nä, de exteriörer och interiörer i miniformat som skulptörerna Martin Skimutis och Christian Bjärgö nyligen ställt ut på Konstepidemin, har ingenting med dockskåp att göra. Snarare motsatsen till den trygga, snälla dockvärlden. De scenerier som spelas upp är gåtfulla, skrämmande och vissa till och med apokalyptiska. Vad är det som har hänt? Varför ligger pizzorna på pizzerian slängda på golvet? Vilka har legat i de i hast lämnade sjuksängarna? Varför ligger det en plaststol slängd på tunnelbanespåret?
Allt i de små ”husen” har konstnärerna tillverkat av återvunnet skräp som kartong, plast, skrot, med mera.
I januari 2004 fick jag tillfälle att intervjua nobelpristagaren i litteratur 1988, Naguib Mahfouz. Han satt i baren på Hotel Shepheard i Kairo omgiven av en skara vänner och beundrare. Men intervjun gick lite trögt. Varför? Lyssna på inslaget, som är på åtta minuter. Det publicerades i taltidningen Gävleborgsbandet januari 2004 och sändes i Radio Gävleborg 2006, i samband med Naguib Mahfouz död.
Lyssna här!
Järnskålen med den tunna skimrande guldkanten är driven av silversmeden Tore Svensson i Göteborg. Läs om honom här!
Jag fortsätter att gräva mig ned efter ljud och text ur min produktion. Upp kommer sånt som andra förhoppningsvis kan ha intresse av. Som den här artikeln om några unga arkeologer som gräver vid Näckrosdammen i Göteborg. Nutidsarkeologi!
2009 gjorde jag en serie radioprogram om några av de konstnärer som håller till på Konstepidemin i Göteborg. Serien sändes i Sveriges Radio P4, ditt länkarna går som du kan klicka in dig på här:
Programserie konstnärer på Konstepidemin
Hästen på bilden är gjord av skulptören Sverker Eklund.
Väggarna på den gamla byggnaden där loppmarknaden Kommersen håller till är rena konstgalleriet. Det tillkommer nya konstverk lite då och då. Nu finns det flera av street art konstnären Ollio där. Som den här och flera på denna sida:
2004 gjorde Franz Karl och jag en essäfilm om en ovanlig man i Gästrikland. Han hade varit död i flera år när vi gjorde filmen men vi hörde mycket om honom. Hur han fick grisarna att gå på rad, och styrde både hönsen och hästen på kommando. Gjorde egna trampcyklar, virkade tofflor av plastledningar och tillverkade musikinstrument med sällsamma klanger.
Se filmen här (du lämnar då min sida)
Läs manus här
Dockorna från 50-talet har en revivel. Titta på Putte så fin han är! Se hans kompisar!
När jag läste kursen ”Tingen som historia” på Historiska institutionen på GU skrev jag en uppsats om symaskinens historia. Här kan du läsa den. Symaskinens världar
Min 91-åriga mamma samlade på apelsinpapper när hon var barn. Nu finns samlingen på DAG (Dialekt-, ortsnamns och folkminnesarkivet i Göteborg). Läs hennes berättelse här och se alla apelsinpapper.
2021 fyller staden Göteborg 400 år! Dialekt-, ortsnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg, vill uppmärksamma det med att ge ut en bok med berättelser från stadens invånare, under rubriken ”Mitt liv i Göteborg”. Jag är en av dem som har skickat in en berättelse. Här kan du läsa den!
Emmaus Björkås (numera Björkåfrihet) secondhand butik på Linnégatan i Göteborg har alltid tänkvärda skyltningar. Personen bakom skyltningarna heter Anna Fors. 2010 skrev jag en artikel om henne som publicerades i Göteborgs-Posten 2010-11-21. Du kan läsa artikeln här och även se ett urval skyltningar.
Jag har en ganska stor samling affischer från Kuba. Några av dem har jag donerat till Världskulturmuseet i Göteborg. Där ser de affischerna som ett intressant tidsdokument. Affischerna finns tillgängliga i databasen Carlotta som finns på museets hemsida.
Läs mer och se affischerna.
Fürsts betraktelser 
Senaste kommentarer